Min korta, olyckliga, förälskelse tog sin början efter att ha matchat med en tjej på Tinder. Till en början försökte jag ganska snabbt komma till "avslut" och få till en date. Min upplevelse var att många tjejer ganska snabbt tappar intresset av att skriva långa textmeddelanden. Med den här tjejen var det tvärtom. När vi båda insåg det hade vi långa, djupa och jätteintressanta konversationer på messenger.
Jag kände verkligen att vi bondade. Vi hade liknande intressen, bakgrund och värderingar, och hon hade ett djup som jag inte upplevt förut. Att hon dessutom var jättesöt, rolig och ursprungligen från samma hemtrakter som mig skadade ju inte heller. Jag började måla upp potentiella framtidsscenarion, drömde om vårt framtida liv och satte henne på en sjukt hög piedestal.
Efter ett tag tog det längre och längre tid för henne att svara. Hon hade mycket med jobb, studier och träning och hon verkade tappa intresset. Det hela ställdes på sin spets när vi hade bestämt träff. Vår första. Men efter att inte ha fått svar på en hel helg, några dagar innan träffen, var jag i upplösningstillstånd och skulle nog säga att jag hade en hel del ångest. Jag hade svårt att sova, koncentrera mig på jobbet eller att få något gjort hemma. Det sög riktigt riktigt hårt och jag visste inte vad jag skulle göra...
Efter helgen orkade jag inte stå emot längre utan var tvungen att "lätta på trycket". Jag skrev igen och frågade om hon hade tappat intresset eller om träffen fortfarande skulle bli av. Hon förklarade att hon haft mycket och tyvärr inte hunnit svara men fortfarande var intresserad. Ytterligare någon dag gick utan att vi hördes av och jag kände att det hela nog höll på att rinna ut i sanden.
Jag skrev igen och förklarade att jag tyckte det var jobbigt att hon inte svarade och att jag själv hade prioriterat annorlunda trots att även jag jobbar ganska mycket och överlag är en ganska aktiv/upptagen person. Jag skrev även att vi kanske inte riktigt är på samma plan i livet och att jag möjligtvis måste hitta något inom mig själv då jag också började känna att jag överreagerade i hela den här situationen.
Hon hade förståelse men var tydlig med att hon hade andra prioriteringar. Vi pratade ett litet tag till men det kändes som att min "överreaktion" kom i vägen. Jag kände mig inte längre som mitt bästa jag, jämfört med bara någon vecka tidigare när vi skrev massor med varandra.
Det blev ingen träff och konversationen rann kort därefter ut i sanden. Jag kände såklart att det var jättetråkigt, att det berodde på att jag var för på, svarade för snabbt, visade för mycket intresse, men även att jag blev för personlig och osäker när hon inte svarade. Samtidigt mådde jag i stunden så mycket bättre av att förklara hur jag kände och blev stolt över att jag var ärlig mot mig själv och mina egna känslor.
Jag blev deppig över att jag reagerade så starkt. Jag började ifrågasätta min mentala hälsa och dejting-självförtroendet och självkänslan åkte i botten. Jag sov dåligt och hade ett "tryck" över bröstet, i flera veckor. Under den här tiden läste jag mycket, lyssnade på er podd och började inse att jag kanske är en starkskör person. Jag såg ett mönster i tidigare förhållanden och andra livssituationer. Jag övervägde att söka hjälp, någon att prata med, men tvekade. Jag ringde 1177 en helg och fick rådet att ringa närmsta vårdcentral nästa veckodag. Två dagar senare blev jag osäker på om det verkligen var så farligt och ringde aldrig. Det kändes "töntigt" att söka hjälp för en sådan liten grej. Tänk om man blir frisk- eller dumförklarad...
Nu mår jag mycket bättre men har fortfarande inte hittat någon att prata med. Jag har fortfarande vissa rädslor, bland annat att jag skall reagera lika starkt nästa gång jag blir kär och inte kunna lita på mig själv och vad jag egentligen känner.
Däremot funderar jag en hel del på hur man skall gå tillväga för att hitta en terapeut, psykolog eller mentor att prata med för att lära sig hantera dom här väldigt starka känslorna som jag upplever ibland. Förhoppningsvis hittar jag även mod att ringa VC någon dag eller får hjälp genom den sjukförsäkring jag har via jobbet.
Jag får just nu lite hjälp av en naprapat för spänningar i rygg/ axlar men tror att det även beror på stress och nedstämdhet. Nästa gång jag har avstämning med min läkare så ska jag lyfta upp mina depressionssymptom som en möjlig delförklaring och hoppas få remiss till en terapeut.
Av Johannes.