Konsten Att Lyssna

Det börjar som litet barn och fortsätter långt upp i vuxen ålder; tendensen att snabbt döma en handling som rätt eller fel och därmed lätt riskera att döma personen för handlingen. I takt med att vi upplever att våra handlingar blir dömda av andra som rätt eller fel riskerar vi också att döma oss själva med de glasögonen. Till slut har vi ett internt regelverk som mer eller mindre omedvetet styr hur det är rätt eller fel att bete sig, vad man får eller inte får göra.

Och det här är egentligen helt naturligt eftersom det skulle bli helt omöjligt att stanna upp och analysera varenda möjlig handling i detalj, och vissa regelsystem kan vara väsentliga för ett fungerande samhälle. Men de sociala regler som tenderar att vara outtalade och omedvetna kan hindra oss från att uttrycka oss som vi vill och/eller få det vi behöver.

Vi kan känna oss tvungna att vara lugna, smarta och ödmjuka för att få vara med i gemenskapen, eller så måste vi vara tuffa, starka och handlingskraftiga. Och det kan kännas omöjligt att gå emot de här förväntningarna om vi inte fått uppleva några alternativ; normerna om hur vi förväntas bete oss kan lätt bli ett mentalt fängelse.

Genom vår uppväxt lär vi oss hur vi ska hantera våra känslor och behov; vi observerar hur vuxna eller andra barn runt oss själva hanterar sina känslor/behov, vi märker hur de bemöter oss när vi känner/behöver det ena, andra eller tredje och vi fortsätter att bygga på vårt interna regelverk för handlingar till att även inkludera vissa känslor eller behov.

Är det ok att bli arg, skamsen eller rädd och uttrycka det för andra? Får jag behöva andras hjälp eller ska jag helst klara mig själv? Känner jag för mycket – eller för lite? Borde jag egentligen bara rycka upp mig och inte klaga så mycket?

Det är lätt att klandra sig själv när det inte känns som att någon runt oss kan ta emot oss som vi BEHÖVER vara, när det är många känslor och behov som inte passar att uttrycka och agera på.

När en utmanande situation uppstår lär vi oss ofta av vår omgivning att försöka förändra hur vi TÄNKER om situationen, genom att antingen försvara det som hänt eller hitta en logisk förklaring.

Och i en konflikt tenderar vi att försöka VINNA mot den andra parten genom att antingen försvara oss själva/vårt argument eller attackera dem/deras åsikt. Ofta på grund av tidigare nämnda mönster, dvs att vi lärt oss att något är antingen rätt/fel eller bra/dåligt. Vilket i sin tur förstärker den onda cirkeln av att blanda ihop sak/handling med person.

Det är samtidigt helt naturligt att inta försvarsposition när vi känner oss personligt attackerade, det har vi med oss sen hundratusentals år när vi mötte lejon på savannen. Frågan är varför vi tenderar att ta konflikter så personligt, kan det vara för att vi inte lärt oss något annat sätt?

När någon uttrycker eller visar att något är utmanande för dem är det lätt att vilja minska deras obehag och vad vi ofta får lära oss av vår omgivning är att antingen tycka synd om personen och samtidigt förstora problemet ("stackars dig"/"så jobbigt för dig") eller att peppa/lyfta personen och försöka förminska problemet ("du är så modig"/"det där fixar du").

Intentionen med detta är ofta välvillig eftersom vi försöker visa att vi bryr oss och vill göra det lättare för personen, men genom upprepning är risken att vi hamnar i "sympati-träsket" och får svårt att ta oss ur det för att bygga verklig tillit. Se avsnittet längre ner om skillnaden mellan empati och sympati.

Ett annat vanligt bemötande när någon har det tufft är att bli väldigt intellektuell och lägga fokus på problemet som uttrycks och direkt leta efter lösningar som kan lindra de svåra känslorna.

För även om det i akuta situationer kan vara värdefullt att först t ex stoppa blödningen eller hjälpa någon med panikångest att andas, kan det i mindre akuta situationer bli direkt provocerande att bli bemött med 27 förslag på lösningar innan det ens är tydligt vad det faktiska problemet är.

Och i ett starkt affektivt tillstånd är det dessutom ofta väldigt svårt att tänka logiskt, vilket gör det ännu svårare att få kontakt med personen genom alldeles för mycket fokus på lösningar och resonemang.