Från självmordsförsök till gemenskap – Thims berättelse

erik.ardo
för 1 dag sedan
3 min läsning

Självmordsförsök & ensamhet

Jag gick i tredje klass och var bara nio år gammal när jag försökte ta mitt liv. Nio år.

Efter att länge blivit mobbad så försökte jag hitta ett sätt att slippa allt. Under en rast sprang jag mot en trafikerad väg. Jag minns känslan av att hjärtat slog så hårt att jag knappt kunde andas, och tänkte att allt snart skulle ta slut. Just då kändes det som den enda vägen ut. I sista sekunden drog en lärare tillbaka mig. Det ögonblicket förändrade allt och ledde till att jag fick hjälp via BUP och började förstå hur djupt mobbningen hade påverkat mig.

När jag sedan bytte skola i fjärde klass fick jag en nystart. Till en början var allt bra, men snart kom gamla mönster tillbaka. Jag drog mig undan och blev klassens ensamvarg. Det var mitt skydd, mitt kevlar – ingen kunde såra mig om jag inte släppte någon nära. Men det skyddet kom också med ett pris. Jag trodde länge att ensamheten fick mig att må bra, men i själva verket innebar det att jag isolerade mig från att vara ett barn. Barn behöver leka och vara en del av gemenskap, och det fick jag aldrig uppleva när jag stängde in mig själv.

Vägarna som hjälpte mig vidare

Mitt sätt att hantera vardagen blev att gräva ner mig i böcker och musik. Detta blev min fristad – ett sätt att stänga ute alla röster runt omkring. När jag grävde ner mig i böckerna så kunde jag känna mig normal genom karaktärerna i boken. När jag jag läste så var det precis som om att gå igenom garderoben till Narnia. Jag klev in i en helt annan värld. En värld utan bekymmer, där alla mina problem försvann.

Senare hittade jag också fotograferingen. Att skapa och uttrycka mig genom kameralinsen gav mig styrka. Där fanns det ingen som kunde säga vad som var rätt eller fel. Jag kunde bara låta tankarna lugna ner sig och flöda fritt i kreativitetens värld medan jag tog bild efter bild. Här kunde jag också visa världen från mina perspektiv och allt som rymdes där. Fotograferingen gav mig också nya sociala kontakter som gjorde att jag fick mer att fota och kunde odla intresset fotografering ännu mer. Det har betytt mycket

När det var dags för gymnasiet bestämde jag mig: nu fick det vara nog. Jag vägrade låta historien upprepa sig. Med darrande steg gick jag in i en ny klass – och för första gången på länge kände jag hopp. Det gick så bra att jag till slut fick diplom som årets elev. Något jag fortfarande är väldigt stolt över och som verkligen visade mig att jag är bra nog.

Vad jag lärt mig

Idag har jag lärt mig att stå upp för mig själv, sätta gränser, säga nej när jag behöver och inse att jag inte kan göra alla glada och att det är helt okej. Det är först när jag själv står stadigt som jag kan finnas där för andra.

Att få känna gemenskap & ge tillbaka

På senare år var det framför allt det Bearded Villains (BVSC) gemenskap och mina nya vänner därifrån som stöttat mig i att må bättre. BVSC har betytt allt för mig och min utveckling med min psykiska hälsa. De visade mig att det finns människor som faktiskt är genuint snälla och visar kärlek rakt igenom, på ett sätt jag inte var van vid. För varje träff, varje kram & varje event så har de hjälpt mig mot ett bättre mående och det är jag väldigt tacksam för!

Det var också genom BVs gemenskap jag hittade hit, till UK! Först tänkte jag bli volontär i stödchatten just för att kunna vara personen/stöttepelaren jag själv hade behövt som barn. Men snart insåg jag att jag kunde bidra ännu mer genom PR-teamet. Här får jag genom mitt engagemang hjälpa till för att nå ut till fler killar och visa att ingen behöver vara ensam i sitt mörker. I detta fall genom att dela min historia. Det blir ett sätt för mig att ge tillbaka och hjälpa andra som upplevt liknande saker som jag själv.

Till dig som kanske känner igen dig i min resa vill jag säga: du behöver inte bära allt själv. Försök hitta en plats, en människa eller en gemenskap där du kan vara du – med allt du är.

Det kan bli skillnaden mellan mörker och hopp. Så var det för mig!