Vad vi gör och varför

Det finns en anledning till att Under Kevlaret finns. Den heter tystnad. Ensamhet. Skam. Och den bor i många killar. I tomheten mellan raderna. I skratten som låter lite för högt. I texterna som aldrig skickades. I de kalla blickarna i spegeln. I tröttheten av att hålla ihop något som aldrig riktigt fick rasa.

Vi finns för killen som aldrig fått frågan hur han mår, på riktigt. För killen som bär på en inre oro men som skämtar bort allt. För killen som skrikit på hjälp, men gjort det i tystnad. Vi finns för killen som är trött på att hålla fasaden. För killen som inte vet vad han känner, bara att något inte står rätt till. Vi finns för honom. Och för alla runt honom.

Vi finns för att ingen ska behöva gå igenom det ensam. För att visa att det är okej att prata. Att det finns plats för svåra tankar, för vilsna känslor, för rädslor, tvivel, ilska och skam. Vi finns för att lyssna, inte för att fixa. För att stå kvar när andra går. För att visa att det går att vara stark och sårbar på samma gång. Att det går att vara osäker och ändå modig.

Vi har lyssnat i fler än 5000 timmar. I chatten. I tystnad och i ord. Vi har föreläst för över 15 000 unga och vuxna. På skolor, konferenser, arbetsplatser. Vi har byggt ett digitalt community där nära 500 killar delar vardag, frustration, glädje, samtal och spelkvällar. Vi har fått mail från föräldrar, skolpersonal, ungdomsmottagningar och unga själva som först nu börjar förstå. Som först nu vågar prata. Som först nu vågar känna.

Vi försöker förklara. Inte med siffror, snarare med medmänsklighet. Vi försöker visa att lyssnande är ett förändringsarbete. Att empati är politik. Att värme kan räcka för att någon ska orka härda ut en dag till.

Vi gör det vi gör för att vi vet hur det är att inte bli hörd. Vi gör det för att vi själva har behövt det. För att vi vet hur det känns att bära på något man inte har ord för. För att vi vet att ett samtal kan göra skillnad. Att ett ”jag fattar” kan bli en vändpunkt.

Det handlar inte om att göra pojkar till något annat. Det handlar om att göra plats för det som redan finns i dem. För det som gömts bakom skrattet, bakom prestationen, bakom bråken. Det vi alla behöver: att bli sedd, lyssnad på, hållen. Att bli trodd när vi visar vilka vi är.

Och det är därför du som volontär är så viktig. Du är inte bara en del av det vi gör – du är det vi gör. Du är en av dem som håller, lyssnar, stannar kvar. En av dem som öppnar en dörr där det förut bara funnits vägg.

Tack för att du är med oss. Tack för att du får andra att vilja vara kvar.

/Teamet på Under Kevlaret