Jag växte upp i Norrköping tillsammans med mina tre syskon, min mamma och min styvpappa. Det var ett stökigt hem och mamma och styvpappa bråkade ofta.
Jag hade vaggats in i en machokultur som lärde mig hur jag skulle vara som man. Jag skulle inte vara ledsen. Inte vara rädd. När jag kände någon av de här känslorna maskerade jag dem snabbt i något annat.
Jag lärde mig att ilska var ett okej - som kille var det normalt att vara arg - så nästan alla mina tankar och känslor blev kopplade till ilska. När jag var ledsen blev jag arg, när jag var rädd blev jag arg, när jag var besviken blev jag arg. Jag började snart tro på att jag inte var ledsen, eller rädd för något. Den enda känslan som inte var kopplad till ilska var glädje, men det kände jag nästan aldrig.
Ilskan tog över och jag kunde snart inte hantera den längre. Jag var tvungen att få uttryck för den på något sätt. Jag började bråka med folk i skolan och på stan. Jag slogs ofta och började dra mig för att gå hem till lägenheten där jag visste att det var bråk. Jag började hänga i ett ganska stort gäng, med mest killar, som jag egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt med förutom att vi alla delade något slags utanförskap - ett utanförskap som skapade en sammanhållning.
Jag blev tidigt introducerad för alkohol och droger. När jag, 12 år gammal, testade att röka gräs kände jag för första gången på många år hur ilskan stillades en aning. Det var skönt, och jag kände direkt att drogerna kunde bli min räddning från det ständiga kaos som pågick. Efter den dagen blev ingenting som det varit innan. Jag hade hittat en lösning på mitt dåliga mående. Mina rädslor försvann, jag började tycka om mig själv igen. Hat och ilska försvann i nästan varje rus.
Åren gick och jag började känna mig allt mer likgiltig. Till allt. Till livet. Jag ville dö. Även om jag inte aktivt försökte ta mitt liv så gick jag runt och hoppades på att jag skulle dö, så att allt bara kunde ta slut. Jag började ta allt mer droger. Jag brydde mig inte. Hade jag tur kanske jag skulle ta en överdos och sluta andas. Jag brydde mig inte det minsta. Ingenting spelade någon roll.
Så här fortsatte det tills jag en dag - en sommardag i Norrköping - hamnade i knivslagsmål med en äldre man. Jag stod i publikhavet framför någon artist på stadsfestivalen och han råkade gå in i mig. Jag var påverkad av både alkohol och narkotika och blev förbannad. Jag minns inte så mycket men det hela slutade med att jag knivskar honom.
Jag blev omhändertagen enligt LVU (Lagen om vård av unga) och placerades på ett låst ungdomshem där jag blev kvar i ungefär 2 år.
Jag var 15 år gammal.
Det bisarra i den här händelsen är att det bland killarna jag umgicks med inte upplevdes som något konstigt. Det var ingen som sa till mig att det här var dåligt och fel - tvärtom - de började respektera mig.
Inne på hemmet var jag rädd och ledsen och jag ångrade det jag hade gjort - jag gick alltid och la mig med ångest och ville bara åka hem - men det vågade jag inte säga till någon. Jag visade ingenting. Känslor var detsamma som svaghet.
När jag kom ut från ungdomshemmet fortsatte mitt liv kantas av behandlingshem och kriminalitet under flera år, tills jag, när jag var 22 år gammal, äntligen fick den behandling jag behövde. Jag träffade killar som började prata med mig om rädslor, skam, skuld, ångest, självhat och sorg. De mötte mig på ett plan som ingen hade gjort tidigare. Där fanns nyckeln till ett bättre mående för mig. Jag började förstå att jag inte var konstig som kände som jag kände. Att jag inte var annorlunda eller fel. Att jag äger lika mycket rätt som alla andra att vara ledsen och rädd. Att det är helt naturliga känslor. Att det är okej att visa och prata om.
Livet går upp och ner liksom, och det är okej, det har jag lärt mig. Jag behöver inte längre droger och alkohol. Idag föreläser jag kring psykisk ohälsa och känslor. För jag tror, att om jag hade fått till mig det här som ung, så hade mitt liv sett annorlunda ut. Det hade inte behövt gå som det gick för mig. Och det vill jag sprida till andra som är i eller på väg in i destruktivitet.
Det finns en väg ut.
Jimmy är idag 28 år och föreläser om psykisk ohälsa. För mer info besök jimmylenefjall.se
Av Jimmy Lenefjäll och Under Kevlaret.