Jag hade bara killkompisar i Iran. Vi fick inte umgås med tjejer för våra föräldrar var rädda att vi skulle bli kära i dem. Vi gick i olika skolor och handlade i olika butiker. Allt var uppdelat. Det var tråkigt för jag trivdes inte i killgängen.
Hassan kom till Sverige den 27 augusti 2015. Han var då 14 år och hade växt upp med sina föräldrar, sin bror och sin syster i Iran och Afghanistan.
Även fast det var ungefär samma killjargonger i Iran som här i Sverige så var det ett tuffare klimat. Vi pratade om fotboll och tjejer och sånt, men det var mer våldsamt och hotfullt, liksom. Jag kunde ofta dras in i situationer som jag inte ville vara med i.
Vi fick lära oss att inte visa oss svaga för varandra. Vi killar, alltså. Även om det var ett tufft socialt klimat i Iran grät jag aldrig. Det skulle jag inte våga. Min pappa intalade mig ända från barnsben att jag inte fick gråta. “Du är man och män gråter inte", "Män visar sig inte sårbara, det gör bara tjejer.” Sånt kunde han säga. Och det var inte direkt någonting jag funderade över. Jag förstod att det var så det funkade.
De första dagarna i Sverige bodde Hassan i Sala, men har sedan september 2015 bott på ett gruppboende i Vadstena tillsammans med andra ensamkommande ungdomar.
När jag kom till Sverige förstod jag snabbt att det inte var samma hårda attityd här. Killarna här verkade ganska vana vid att visa sina känslor. I alla fall om jag jämförde med killarna hemma i Iran.
Det var speciellt en händelse som blev väldigt viktig för mig. Det här hände när jag fortfarande var ny i Sverige.
Jag satt i samtal med min kontaktperson på boendet som frågade mig hur läget var. Jag var ledsen. Jag hade tänkt på min familj hemma i Iran. Jag saknade dem och kände mig fruktansvärt ensam. Men jag sa att allt var bra. Att det inte var några problem med mig. Jag tänkte att jag var bra på att hålla masken.
Efter samtalet tog min kontaktperson med mig in på mitt rum för att prata ostört. Han sa: “Hassan, jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte: “Jag förstår att det är svårt för dig att berätta, men om du vill kan du se mig som din storebror. Du kan berätta allt för mig.”
Han berättade för mig att han också kom från en kultur där man inte visade känslor och att han därför inte heller hade gjort det större delen av sitt liv. Han berättade att han bestämt sig för att ändra på sig när han träffade sin fru och fick barn. Det hade gått upp för honom att det inte fanns någon mening med att gömma sina känslor, och att han var trött på att ljuga för sig själv om hur han mådde. Under tiden han berättade detta för mig började han gråta.
Jag blev ganska omskakad. En vuxen man, med fru och barn, satt där mitt emot mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Helt plötsligt kände jag att jag själv satt och grät. Och det kändes bra. För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man. Det var så häftigt. Fantastiskt.
Den här kontaktpersonen är fortfarande idag en viktig förebild för mig. Han fick mig att inse att man inte ska låtsas vara något man inte är.
Hassan.
Har du någon kontakt med dina föräldrar idag?
- Ja, vi skypar varje vecka.
Skulle du kunna gråta inför din pappa i Skype idag?
- Nej.
Jag känner fortfarande att det är svårt att visa mina känslor. Och det sitter fortfarande kvar i mig att “män ska inte gråta”. Det sitter djupt.
Men jag tycker absolut det är lättare av vara sig själv här i Sverige. Det känns som att de flesta här är sig själva. Allt känns mer fritt, liksom. Killar och tjejer umgås med varandra. Och det är bra för mig, för jag älskar att umgås med tjejer.
Intervju med Hassan Jalili. Av Under Kevlaret.