Jag hade en nära kompis under några år - Dennis. Vi var som bröder och umgicks nästan varje ledig stund. Efter ett tag tröttnade jag på vår relation. När han ville följa med mig hem efter skolan tyckte jag att det kändes jobbigt. Jag ville vara för mig själv. Det var som att hela mitt sociala energiförråd tog slut när sista lektionen ringde ut, och då hade jag ingen ork kvar till att umgås med någon. Inte ens med Dennis. Vi slutade att umgås. Jag antar att han kände av att jag inte ville längre.
Jag har nog alltid varit en introvert person. Jag tror jag omfamnade det ganska bra när jag var yngre. Jag umgicks inte i några stora gäng, men det var inget jag mådde dåligt över. Det var självvalt. Om jag behövde något socialt utbyte så hade jag min lillebror att prata med, och det räckte.
På gymnasiet blev jag tillsammans med en tjej. En väldigt social tjej. Hon hade många vänner och introducerade mig ofta för nya människor. Det kändes så naturligt och “korrekt” på något sätt. Hela hennes liv kändes så rikt och meningsfullt. Jag hade aldrig introducerat henne för några vänner, eftersom jag inte hade några. Det var som sagt inget jag hade mått dåligt över tidigare, men helt plötsligt kändes det konstigt och jag började ifrågasätta det.
Vem är jag, och varför har jag inga vänner?
Är jag konstig som gillar att vara ensam?
När förhållandet med den här tjejen tog slut blev ensamheten väldigt påtaglig. Visst, jag upplevde fortfarande att jag var en introvert person och att jag inte direkt mådde dåligt av att vara ensam, men på något sätt hade min flickvän övertygat mig om att ett socialt liv, med många vänner, var det rätta sättet att leva. Typ. Och när jag inte längre hade henne, eller hennes kompisar, att umgås med, kom jag på hur ensam jag egentligen var, och att det kanske var konstigt att vara så ensam.
Ganska snart efter att vi hade gjort slut var det nyårsafton. Jag satt med mina föräldrar och deras kompisar och åt mat. Jag såg mig omkring och slogs plötsligt av tanken; “Nyår - det är en högtid när man ska vara med sina vänner, och här sitter jag med mina föräldrar. De måste tycka att jag är jättekonstig”. Jag fick panik. Jag reste mig upp och sa att jag hade bråttom för jag skulle till en kompis på fest, och gick därifrån. Jag ljög såklart. Jag hade ingen att gå till.
Jag testade att ringa några gamla klasskamrater men jag vet inte.. det kändes som att de inte var så peppade på att bjuda hem mig. De måste väl ha undrat varför jag helt plötsligt ville umgås. Jag hade ju inte varit intresserad tidigare. Till slut fick jag ändå tag på en klasskompis som också var ensam och som ville ses. När jag kom hem till honom bad jag honom ta en bild på oss och lägga ut på Facebook så det skulle se ut som att vi var på fest.
De här tankarna, som hade kommit från ingenstans, om att det skulle vara konstigt att inte ha så mycket vänner började plåga mig på riktigt, och efter det här nyåret bestämde jag mig för att “ta tag i mitt liv”. Jag ville inte längre vara den där konstiga, tillbakadragna typen som inte hade några vänner. Jag ville bli den sociala, drivna killen. Han som var framåt och hade många vänner. Han som verkade omtyckt och uppskattad av.. människor i allmänhet. Av samhället typ. Det var inte längre bara min gamla flickvän som spökade i bakhuvudet, utan nu såg jag tecken överallt som tydligt visade att den extroverta typen var den som var lycklig. Den som blev favoriserad av samhället.
Jag skaffade jobb som gyminstruktör på ett gym där jag bland annat skulle få stå i receptionen och därför bli tvungen att möta mycket människor och vara social. Jag började prata med människor. Med alla. Jag började till och med kolla på Youtube-videos som visade hur man fick mer karisma och utstrålning. Jag lärde mig att spela en roll - en roll som jag gick in i i varje socialt sammanhang - och jag märkte att det gav resultat. Jag fick fler vänner och tjejerna verkade tycka att jag var charmig. Det blev lätt att träffa nya människor på gymmet och jag började dejta.
Nu vill jag inte fortsätta prata om det här som att det är något som “var förr” och som "inte handlar om mig längre eftersom jag blivit så trygg i mig själv" och sånt, för det är inte sant. Jag går fortfarande runt i den här rollen när jag träffar människor. Och jag har, även om jag känner att det givit mig ganska mycket i socialt utbyte, aldrig riktigt känt mig bekväm i rollen. Jag upplever att den gör mig väldigt trött. Jag tror att det beror på att jag aldrig riktigt slappnar av, utan fokuserar så oerhört mycket på hur jag uppfattas av andra, all energi går till det liksom - "hur sa jag det där nu?", "hur uppfattar hon mig om jag gör så här?" - och då blir jag väldigt trött efteråt.
Även om det aldrig känts som jag, liksom, när jag är i rollen, har jag ändå fortsatt eftersom jag vill vara som “alla andra”. Jag vet att det är en skev föreställning men jag har ändå svårt att släppa rollen. Den har blivit som min sköld och trygghet i sociala situationer. Mitt offentliga alter ego kanske man kan säga.
Tja, jag vet inte riktigt var jag ville komma med den här berättelsen. Men jag kände att jag ville berätta den. Jag vet att det är många människor där ute som har ångest för sociala situationer. Till dig vill jag säga: Du är inte ensam. Vi är så många som går runt och kämpar med att passa in och vara "normala", kanske till och med de allra flesta av oss. Jag kämpar själv med det varje dag, som sagt. Det är nog helt normalt.
Intervju med Gustaf Rindestål.
Av Under Kevlaret.