Att bli kär i någon är bland det finaste jag minns. Att falla för alla dennes egenskaper, bra som dåliga, men ändå vilja stanna kvar. Jag visste precis vad och vem jag ville ha. Få gånger har jag varit så säker på någonting i mitt liv, och då var jag bara 15 år. Det är så jag tänker och känner när jag ser tillbaka på min första kärlek. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, faktum är att det inte blev som någon hade tänkt sig. Men jag antar att sånt är livet, eller hur?
Jag hade fått upp ögonen för henne när vi började nionde klass och frågade mig själv ”varför har jag inte pratat med henne förut?”. Vi var som två splittrade läger i våran klass, där vi hade ena gänget som var ”emos”, medan de andra gänget var ”resten”. Jag hängde med de som var ”resten”, och hon på andra sidan. Jag upplevde att det var som en oskriven regel att vi helt enkelt inte pratade med varandra, de skötte sitt och vi vårt. Så enkelt var det. Men när jag såg henne, så kunde jag inte låta bli att bli nyfiken på vem hon är. Det var en viss dysterhet men också ensamhet som hon utstrålade, som att hon inte mådde helt bra men hade ingen att prata med. Det var om inte annat tydligt på hennes armar, om man var uppmärksam nog.
Under hela höstterminen utvecklade vi en väldigt bra kontakt med varandra, så pass bra att jag föll för henne. Vi pratade inte så mycket i skolan, men desto mer på sms. Så fort jag visade att jag brydde mig om henne, vilket jag gjorde, var hon väldigt öppen med sin ångest och hur den präglade hennes vardag. Jag, som 15åring, försökte förstås göra så gott jag kunde för att peppa henne, hjälpa henne och finnas där så gott som möjligt. Det hände att jag kom över och tjatade lite på henne de gånger som hon inte orkade gå till skolan. Men det hände även att jag skolkade tillsammans med henne då hon inte orkade, bara för att göra henne sällskap. Absolut, hon mådde inte bra och jag var fullt medveten om det, men det var inget jag försökte bry mig så mycket om.
Jag kände tydligt hur jag började få känslor för henne, hur jag ville vara mer än hennes vän, hur jag faktiskt var kär i henne. Jag gick oftast till skolan i hopp om att hon skulle dyka upp och det pirrade alltid till i magen då hon gjorde det. Det slutade med att jag inte kunde bry mig mindre om vad andra skulle säga eller tycka om att vi började prata med varandra mer offentligt, så det var vad jag gjorde. Jag kommer ihåg att hon var mer orolig än vad jag var, orolig för vad andra skulle säga. Men när hon insåg att ingen bryr sig, kanske delvis för att det var jag och ingen skulle säga något illa om mig, så kunde hon slappna av. Det var ingen annan som pratade med henne eller ens intresserade sig för henne på det sättet jag gjorde. Jag ville veta vem hon var, jag ville lära känna henne, på riktigt.
Det här med känslor är svårt och läskigt, även om jag är övertygad om att hon märkte vad jag kände för henne, så sa jag det aldrig till henne i person. Däremot så ville jag att hon skulle veta vad jag kände och vad jag ville, så den 8e januari 2015 bestämde jag mig för att skicka ett sms till henne och berätta precis vad jag kände. Vilket jag också gjorde. Kommer aldrig glömma hur läskigt det kändes att blotta sig själv så för någon annan, att vara så genuin. Om jag var kär? Ja, jag var väldigt kär. Jag fick tillbaka att hon kände likadant men att hon inte kunde just då, varför berättade hon inte. Men jag respekterade det och tänkte att vi fortfarande kunde vara vänner. Det här skickade jag till henne vid 23 tiden den lördagen den 8e Januari 2015.
Dagen efter vaknade jag med en väldigt olustig känsla, som att någon var väldigt fel, men kunde inte sätta fingret på vad. Jag hade bestämt att umgås med en kompis och spela Counter-Strike, så det var vad vi gjorde. Vid 14 tiden får jag ett samtal från min granne (som gick i samma klass), jag blev högst förvånad och tänkte ”Varför ringer hon mig? Det här kan inte vara bra”. Det samtalet var allt annat än bra. Vad jag hör i mitt öra är en hysteriskt gråtande person som inte kan få ur ett enda ord på lite drygt två minuter och allt jag tänker är ”okej, hon är död, jag sitter här tills hon kan säga det” och hon säger väldigt lågmält: ”Sara är död. Sara hoppade framför tåget igår”. Jag kommer ihåg så väl hur jag där och då säger ”Okej” och lägger på, för att sedan fortsätta med mitt, som om ingenting har hänt. Det var en viss lättnad, men också tomhet som sköljde över mig. Den person som jag kvällen innan berättat precis hur jag känner för och fått svar att hon känner likadant men inte ”kan just nu” har tagit livet av sig. Allt jag tänkte efter det var – ”Hur gör jag nu?”.
Jag kommer ihåg hur det kändes som en väldigt lång väg hem från min kompis, en sträcka jag gått så många gånger, det var med tunga steg jag klev uppför trappan och öppnade dörren. Jag har för mig att min storebror var hemma, men det kan hända att jag kommer ihåg fel. Han var inte hemma särskilt ofta så det kändes lite extra. Det här var också två dagar innan min pappas födelsedag, en dag jag inte ens nästan kommer ihåg att vi firade, på något sätt. Att se sorgen i mina föräldrars ögon när jag berättade vad som hade hänt var och är ännu idag bland det jobbigaste jag kan komma ihåg. Synen av att de båda mer eller mindre bröt ihop gjorde så ont. Kvar stod jag, förvirrad av både tankar och känslor. Min mamma vågade sig på att fråga ”Var du kär i henne?” och jag rycker på axlarna och svarar ”Jag tyckte om henne väldigt mycket” för att sedan gå med bestämda steg in på mitt rum.
Jag kommer så tydligt ihåg hur jag, där och då, försökte komma fram till huruvida jag ska berätta vad jag kände för henne eller inte. Att det förmodligen hade varit rätt sak att göra, inte bara för min egen utan även andras skull, men jag kunde inte för min värld komma på vem det skulle vara till. Jag hade extrema skuldkänslor och den känslan av ensamhet som infann sig var enorm. Så jag gjorde ett aktivt val att stänga av, jag tog alla känslor jag hade kring henne och situationen och låste in dem i en alldeles för liten ask. Ett val som skulle få större konsekvenser än vad jag någonsin kunde tänka mig.
Av Javier (volontär på Under Kevlaret)